I trädgårdens eget skafferi

Solmogna viktoriaplommon, glödröda av solnedgången annars mer lila i färgen

Det är en makalös höst vi har, vädret visar sina bästa sidor och tillgångar. I trädgården blommor rosorna ännu och höstens frukter är mer eller mindre färdiga för skörd. 
Vi har ett gammalt plommonträd i ett hörn av trädgården. Detta lilla träd har vi försummat och inte riktigt tänkt alls på. Det lilla äppelträdet några meter därifrån har däremot fått ett par omgångar beskärning sedan vår inflytt minsann och i år finns det inte ett enda äpple på trädet! Däremot flirtar plommonträdet med oss, alldeles ohämmat genom att vara översållat med fina, fylliga plommon. 

Jag plockar och äter. Dagligen. Nu har jag faktiskt tröttnat en aning och häromdagen bad jag grannen komma och förse sig med dessa små juveler. Grannen blev överlycklig när hon insåg att det rörde sig om viktoriaplommon, grannens make blev om möjligt ännu gladare då viktoriaplommon är deras favoritplommon. 
Nu har jag gått ett steg längre och faktiskt blivit riktigt huslig; jag har gett mig på att koka marmelad, sylt och även saft av plommonen! 

 

Som hjälp har jag haft ett antal olika recept från nätet. De är alla snarlika och väldigt enkla att göra. Några olikheter finns det dock. Jag valde att följa en variant när det gällde skalet; någon skrev att slutresultatet kan bli beskt om plommonskalen behålls på vid tillagningen. Detta moment är faktiskt inte alls så tidskrävande som man kan tro, bara en aning kletigt men väl värt besväret tror jag.

 

I mitt kök åker skalen bort!

Jag läste också någonstans att vissa använder någon av de små "mandlar" som finns inne i plommonens kärna som smaksättning i sylten/marmeladen. Jag tog ur en mandel ur en kärna och smakade på den; den smakade visserligen distinkt av mandel men den var gruvligt, gruvligt bitter!

 

I marmeladtillverkartagen

De skalade plommonen har jag kokat enligt de receptanvisningar jag har valt. Ett par omgångar tog jag fasta på tipset om kanelstång och vaniljsocker i plommonmassan. Här kan jag ge mitt tips: om ni väljer ett recept där det anges "1 kanelstång" så dela gärna kanelstången på hälften och använd bara den ena hälften. Risken är annars att kanelsmaken tar överhanden som jag tyckte att den gjorde i min första kanelplommonomgång.

Plommonmarmeladen färdig!

Plommonsylten blev väldigt fräsch och god, perfekt att drissla på pannkakorna. Plommonmarmeladen blev också jättegod, verkligen en favorit!

Plommonsaften däremot, är något jag troligen inte gör igen. Den smakar inte alls illa, men den är inte alls märkvärdig (som hemmagjord jordgubbssaft där smaken nästan är en religiös upplevelse). Plommonsaften smakar sådär hemmagjord, fräsch och fruktig men inte direkt... av plommon. Intetsägande är nog det bästa ord jag kan ge den. Jag tror vi alla har större glädje av marmeladen och sylten! 

Jag har även hunnit med en omgång päronmarmelad. Vi har några spaljerade päronträd som var totalt övervuxna vid inflyttningen förra året och jag beskar dem så hårt att jag var rädd för att de skulle stryka med. Men inte då, de tog sig och kom igen med råge; nu är de fräscha, vackra och överfyllda med mognande päron. Jag vet ännu inte vilka sorter vi har, men jag tror mig har hittat ett par namn som skulle kunna passa in. Esperens Herre är den ena och den andra skulle kunna vara Greve Moltke.

 

Båda päronsorterna (nämnda ovan) mognar i september-oktober vilket våra verkar göra, de flesta av päronen är ännu inte färdiga att ätas nämligen. Jag hade nog lite nybörjartur när jag hittade nästan färdiga päron, mogna eller ej så blev marmeladen väldigt god ändå.  Speciellt god är den på en tjock skiva rumsvarm brieost (eller ett par skivor).