Minisemester

 Så var det dags igen för ett litet reseinlägg. Även om resan denna gång var väldigt kort (ett par dagar bara) så gav den en hel del mysiga upplevelser och skön bortavaro. Att åka bort och för att komma hem med nya tag och minnen... Familjen åkte färjan Trelleborg - Sassnitz och ankom Tyskland i strålande sol med lagom värme. Tanken var att Lübeck skulle vara huvuddestinationen men som vanligt ville vi göra en knorr på resan dit. 
Efter Sassnitz ville vi se lite av Rügen, ett område som i ärlighetens namn alltid varit som en blank sida i en bok för mig. Här är en karta över Rügen där Sassnitz ligger (bokstaven A): 

Detalj av resrutten över Rügen

Det är med stor skämskudde jag erkänner att trots att detta område ("svenska pommern") tidigare varit svenskt genom en massa år kan jag väldigt lite om detta. Resans första stopp gick till en märklig företeelse; Prora, alldeles vid havet. Massor av vit sand och vita kalkstensklippor i fjärran. Prora är namnet på den by där naziregimen åren innan andra världskrigets utbrott lät uppföra en mastodontbyggad längs sandstranden. Syftet med denna byggnad var att erbjuda tyskar möjlighet att semestra vid havet till en rimlig peng. Det var inte vilken byggnad som helst. Med sex våningar och en längd på 4,5 km (ja, verkligen FYRA OCH EN HALV  KILOMETER) skulle detta vara ett rymligt boende för turister var det tänkt. 

Kriget kom i vägen för slutförandet av byggnationen och delar av byggnaden förstördes, åren efter har byggnaden haft andra ändamål och idag, efter murens fall och öppenheten är ett faktum, kan man faktiskt besöka den. Mycket är renoverat och renoveras ännu men andra delar står ännu tomma.  En annorlunda historisk sevärdhet/upplevelse minst sagt. 

 

Byggnaden i sin helhet fick alltså inte plats i kameralinsen... men den var LÅNG!

 Vi tog oss sedan vidare söderut längs Rügens östkust ner till Sellin, en mycket vacker badort som kantas av sandstränder och bokskogar.

 Piren i Sellin

Även Sellin ingick i svenska Pommern. Här lät man i skiftet mellan 1800-1900tal uppföra fantastiska "badortsarkitekturvillor". I dag är huvudgatan kantad av vackra hotell och vackra träd. Jag skulle mycket väl kunna tänka mig ta in på ett av hotellen och tillbringa några varma sommardagar här...

 Från den vita sanden nedanför de dramatiska kustklipporna löper den omtalade "Piren i Sellin" rakt ut i havet. Den ursprungliga byggnaden på piren uppfördes i början på 1900-talet men förstördes i stormar, idag står en ny vacker byggnad som tillkom i slutet på 1990-talet (om jag inte minns fel) på platsen, se bilden nedan. 

Som alternativ till de många trappstegen ner till piren kan man åka den väldigt branta och läskiga lilla "träbanehissen" (bilden ovan till höger). I byggnaden på piren finns en fantastiskt café i sagolik jugendstil, här tog vi eftermiddagens fikapaus. 
Efter besöken längs Rügens östkust körde vi vidare ner till Stralsund. Med anledning av den betydelse som Stralsund haft för Sverige genom många år finns många svenskminnen här och när vi kom så hade precis "svenskveckan" avslutats.
Det började mörkna på när vi kom till Stralsund men vi kunde ändå se hur otroligt vacker staden var. Kvällens middag intogs på "Restaurant Brasserie" i den centrala delen av Stralsund. Hälleflundran som landade på min tallrik var perfekt tillagad och så god!

 Vädret var ännu ganska varmt och fullmånen lyste upp mer och mer ju senare på kvällen det blev och mörkret föll. Frånvaron av gatlyktor i de äldre kvarteren och de sparsamt placerade huslyktorna skapade en härlig stämning.
Vi passerade en gammal tegelbyggnad från 1800-talet där vi hittade en minnesskylt över Karl XII som hade haft sitt nattläger just på platsen ett många år tidigare: 

 Efter en natts jagande på sömn i fullmånens sken fortsatte vi resan vidare västerut. Vi gjorde en avstickare till staden Schwerin där vi flanerade i solen runt ett sagoslott:

De flesta av slottets sidor var bitvis täckta av byggnadsställningar och höll på att renoveras; det var med viss svårighet jag kunde få till några bra bilder av slottet utan dessa beklädnader. 

 Vidare mot Lübeck men först ett stopp till längs vägen. Denna gång mitt ute på landsbygden utanför staden Gadebush. Här stod ett stort slag år 1712 mellan 14000 svenskar och närmare 20 000 danskar + saxare, där svenskarna gick segrande ur striderna.

 Slagfälten i Gadebush ligger mycket vackert i böljande jordbruksbyggd

Så, inte långt därifrån ankom vi sedan till Lübeck. Ganska omgående ramlade vi förbi en av stadens kyrkor som hade utsiktsplats i sitt klocktorn, något vi genast hoppade på. En knökfull hiss tog oss upp i tornet och utsikten var perfekt. Efter ett par varv uppe i tornet + fotografering var det dags att ta sig an Lübeck till fots. Solen strålade på. Jackorna åkte av. Marsipankonditorierna passerades och besöktes.

 Holstenor - en av stadens stadsportar från 1400-talet

 Salzspeicher - gamla lagerhus för salt, längs floden Trave.

 

Det är mycket som är vackert i Lübeck. Detaljer, arkitektur och båtar på floden Trave. Jag sprang även på mitt alter ego, nedan till höger...

 Trångt om saligheten ibland...

Mat och dryck intogs naturligtvis. Då mat är en stort intresse för samtliga i familjen blir det ofta en minnesvärd detalj i resor vi gör. Att hitta och välja rätt restaurang kan vara tidskrävande men är väl värt besväret. Att bara stilla hunger vid en korvmoj på stan eller på första bästa hamburgerbar ligger inte riktigt för oss. I Lübeck hamnade vi på ett anrikt, väldigt mysigt gammalt bryggeri där vi kunde uppleva själva bryggeriprocessen medan vi beställde och åt vår mat; Brauberger.  En spännande och annorlunda upplevelse (för näsan!) då det steg obekanta dofter från bryggeripannan (bilden till vänster nedan). Jag slog på "stort" och beställde en klassisk wienerschnitzel (något jag faktiskt aldrig äter annars så varför inte). Maten var jättegod och bra tillagad, restaurangen ligger centralt och kan rekommenderas. Dock ett tips; att resa i Tyskland med enbart kreditkort ger ofta lite trassel. Många ställen, restaurangen ovan inkluderad, tar enbart kontanter....

 

 Marsipanläckerheter och öl, vad mer kan man önska en dag i Lübeck

 

Sista dagen så, även denna morgon vaknade vi till knallblå himmel och sol. Vi bestämde oss för ännu en tur till fots i Lübeck innan vi började resa hem igen. Lübeck är en stad med kontraster, gammal arkitektur möter ny i en salig blandning.

Vi släntrade nerför en av de mindre gatorna, lockade av de vackra fasaderna och stillheten. Rätt vad det var såg vi några mässingsplattor i trottoaren; det kunde ha varit vad som helst och vi kunde ha missat dem hur lätt som helst. Men något fångade vårt intresse och detta var vad vi såg: 

Dessa plattor i mässing kallas för "stolperstein" på tyska och är till minne för de människor (som bott i intilliggande byggnader) och som fördrevs/förintades under nazismen. Gunter Demnig är konstnären bakom detta projekt och dessa minnesstenar finns i ett drygt 40 000-tal runt om i Europa. Minnesstenarna på bilden ovan finns precis utanför det hus som är på det högra fotografiet. Det var en mycket stark upplevelse att snubbla över dessa stenar....

Några foton till togs innan vi satte oss i bilen och reste upp mot Puttgarden där färjan väntade. Själva resan hem från Lübeck tog ganska exakt fyra timmar, detta färjeturen inkluderat. Fantastiskt. 

Här är resrutten, måste bara ta med den nu när jag precis har lärt mig göra sådana på google maps: 

Rapport från blivande gästhuset (det kunde ha blivit en bättre deckare)

 

Ännu ett steg har avverkats i vår renovering av det blivande gästhuset! I blogginlägget i september berättade jag ju om att våra grävare var aktiverade och att en liten nätt grävmaskin hade etablerat sig inom husets väggar, detta för att gräva ur jorden inför den kommande gjutningen av plattan.  Som jag också nämnde skulle grävarna gräva längs en husvägg i taget för att sedan gjuta stödsocklar till väggarna. Stödsocklarna var nödvändiga för att väggarna inte skulle rasa ihop när jordmassorna som varit under den gamla betongplattan (f.d garagegolvet) grävdes bort. Risken för instabilitet i detta skede var stor då väggarna (ännu) är byggda i enkelskaligt tegel. 

 Det grävgubbarna då gjorde var att gräva ner i jordlagret, strax nedanför den lagda stengrunden och ta fram dessa stenar. Sedan rengjordes stenarna i grunden och "primades"inför stundande gjutning (se bilden ovan). När stenarna sedan torkat var det dags för själva gjutningen av stödsocklar.

 Längs den framgrävda och förpreparerade stenväggen byggdes barrikader av träskivor och innanför dessa hälldes betong som bildade en stödsockel för väggen (se ovan). I tur och ordning skulle den ena gjutna sockeln efter den andre sedan "brinna" och torka innan det var dags att gräva ut för nästa väggsockel. Slutligen grävdes hela jordlagret ur golvet ut och detta arbete avslutades idag.

Nu är alltså hela golvytan utgrävd, renkrattad och plan. Längs väggarna löper stödsockeln. Även skorstensstocken (placerad mitt i byggnaden) fick en stödsockel för att inte krokna då grundens sten-och jordmassor avlägsnades. 

 

 

Grävkillarna har även grävt och förberett för avloppet in under husgrunden. Jag passade på att ha en liten pratstund med grävkillarna i dag när jag kom hem. De var mitt uppe i grävandet av jordmassorna i golvet och tog gladeligen en liten paus. Då jag ville försöka visa mig så "kunnig" som jag bara kunde vara i detta skede av processen (med andra ord inte alls) braskade jag till med frågan:

 "Hur går det här då...?" (och kände att jag kanske inte var ute på gungfly med de uttalade orden....)

 Ena grävkillen synade mig snabbt, sög snabbt på något som kunde varit en snusprilla eller ev. en lös tand innan han bedömde på vilken nivå han skulle svara mig. Han svarade sedan på väldigt bred skånska:

"Jaaa, vi har inte hittat några lik än i alla fall...."

Med en illmarig blick och ett väldigt illa dolt leende sneglade han på sin grävarkollega som snabbt lät sitt ansikte sjunka ner i den alldeles för stora jackan för att dölja sitt skratt (vilket inte lyckades då ögonen glittrade okynnigt ovanför jackans krage).

  Sedan uppstod en kort stund spänd väntan för att se hur den "knasiga kvinnan (=jag) som trodde sig veta vad hon frågade efter" skulle reagera vid nyheten om de uteblivna liken. Kanske blev inte min reaktion så som de hade förväntat sig; utan att tänka mig för utbrast jag (med ett lika illmarigt leende som grävkillen själv): 

"Näää men vad synd, det hade ju varit lite spännande" (och det fanns faktiskt en uppriktighet i mitt svar, tänk att få ha en egen episod av Morden i Midsomer här!)

Troligen ville grävkillen driva ämnet vidare för nästa kommentar var:

"Du vet väl att kyrkogården här intill var större förr...?" 

Av ren nyfikenhet stirrade jag med uppfodrande blick på honom och hävde ur mig uppmaningen:

"Berätta mer!"

Grävkillen synade mig åter medan han (med allvar i blicken denna gång) berättade att den nuvarande kyrkan (som är vår fastighets närmsta granne och är inom krypavstånd) hade en föregångare och att denna äldre kyrka hade en större kyrkogård. Grävkillen sa: 

"Då hade man ju även begravningar utanför den avsedda kyrkogården för de ..."

Här avbröt jag grävkillen och la orden i hans mun:

"... för självspillingar, mördare och annat löst folk som inte fick ligga i vigd jord - ja, jo jag vet att det gick till så förr". 

Vidare nämnde jag i förbifarten att jag har ett förflutet som arkeolog och det framkom även att jag inte var den som skulle rädas om vita benknotor skulle trilla fram ur jordmassorna - till grävkillens besvikelse. Sedan var det min tur att berätta om de arkeologiska förundersökningar som företogs intill vår tomt för dryga 20-talet år sedan vid anläggandet av vattenledningsrör och där man gjorde fragmentariska fynd efter en vikingatida boplats.

 Samtalet tog en annan vändning och istället pratades det om hur de ofta får arbeta sida vid sida med just arkeologer när viss mark ska banas av inför byggen och hur byggentreprenörer håller sig för skratt när fornlämningar kommer i dagen mitt i ett bygge. På den breda skånska sa grävkillen sedan: 

"Jaa, ingen av oss vill hitta något i vårt jobb, gör man det vill man egentligen bara gräva över det fort som attan". 

Huruvida grävkillarna hade verkligen hade upptäckt eventuella lik under vårt gästhus (och grävt över dessa) eller om det var ett försök till att skämta och få mig, den knasiga kvinnan, ur balans, får vara osagt.

Höstväska klar!

 Jag har just avslutat tillverkningen av ännu en väska. Det finns ju de som menar på att en kvinna aldrig kan ha tillräckligt många väskor och lite sanning ligger det nog i det. Jag menar, vi behöver ju väskor efter säsong, stil och framförallt tillfälle. Skogsutflykt, litet handbagage på weekendresa, slaskväska när man ska ner och handla på mataffären eller lite finare gå-bort-väska och så vidare.... 
Det finns alltså all anledning att förse sig med diverse olika varianter. Det kan (troligtvis) bli bättre ekonomi om man syr dem själv. Väskor kan ju kosta vad som helst, något jag inte riktigt tycker är vettigt.  
Som vanligt hade jag svårt att välja tyg då jag är enormt velig och får idéer kring många olika tygstilar hela tiden. Väskan i dagens blogginlägg skulle bli en-väska-i-väntan-på-den-mer-planerade-väskan och jag hade således inte riktigt en utstakad bild på hur denna-i-väntan-på-väskan skulle se ut eller vilket tyg jag skulle ha. 
(Angående "den andra väskan" har jag sedan länge vetat precis vilket slags tyg och stil jag vill ha, problemet var bara att hitta tyget vilket jag gjorde alldeles nyss. Mer om den väskan kommer troligen framöver...).
Jag hittade trots allt snart ett tyg som jag ansåg skulle vara bra till det mönster jag hade bestämt mig för.  På denna brittiska webbadress finns en hel del kul saker och här hittade jag ett mönster jag valde att följa. Tillverkningen (mönster och instruktioner) för väskan visas i detalj med bilder här.
Mönstret var ganska bra (att observera; mönstret är på engelska men en fördel är att måtten är i centimeter), dock skulle jag inte rekommendera det till någon som aldrig sytt en väska förut. Vissa moment kräver nästan att man har gjort väskor förut för att man ska förstå hur att komma vidare i arbetet.

Här är då min egen väska så som den blev...

 

Eftersom det är tänkt att det ska vara en höst-och vinterväska valde jag ett tyg ("huvudtyget" i beige ton) som är tjockt och kraftigt. Tunna fladdriga bomullstyger tycker jag hör hemma mer under vår och framförallt sommar (även om man stadgar upp med mellanlägg). Det är den lite "fluffiga" ytstrukturen som gör väskan mer vinterbetonad. 

 

 För hörnförstärkningarna hade jag lite svårt att hitta ett avvikande tyg men som ändå skulle matcha väskans huvudtyg; det var inte helt enkelt då huvudtyget var så kraftigt. Ett tag tänkte jag att tunt läder skulle vara snyggt men jag skrotade den idén då jag helt enkelt inte skulle klara att sy alla lager med min symaskin. Till slut hittade jag detta mörkt bruna tyg med rutmönster, strukturen var så fin men samtidigt kraftig att jag tyckte det skulle fungera.

 På väskans ena insida finns två fickor för mindre prylar och/eller

mobiltelefon

Till fodertyg valde jag ett bomullstyg som jag förstärkte med mellanlägg. Väskans yttertyg är belagt med två sorters mellanlägg; ett lite styvare för att skapa en hållbar form och ett lite fluffigare för att ge lite fyllnad i väskväggarna.
 Till axelremmen köpte jag en längre bit färdig canvasrem i brunt, men jag tyckte den kändes lite för smal så jag lade till samma bruna tyg som på väskans hörn (se översta bilden av min egen väska) och breddade remmen.

Likaså valde jag att göra fastsättningsstroppar på väskan i samma tyg som hörntyget, till dessa köpte jag sedan antikfärgade mässingsringar (öppnas med lätthet) och som kan träs igenom både väskans stroppar och själva axelremmen. 
Det var inte helt enkelt att sy ihop väskan på symaskinen då mitt val av väsktyg var tjockt. Tillsammans med mellanlägg, foder och det bruna accenttyget var det bitvis en kamp att lyckas. 
Till denna väska behövde jag köpa (materiallista med mått finns i webblänken): 

yttertyg
accenttyg 
två sorters tråd 
fodertyg
canvasrem
ringar
blixtlås
två sorters mellanlägg 

Det är en rymlig och ganska rejäl väska, jag gillar de varma färgerna och den lite bredare axelremmen, det brukar vara skönt att fördela vikten på en bredare rem än en tunn. 
Trots att jag är väldigt nöjd med resultatet misstänker jag att väskan ändå kommer blir hängande i ett skåp här hemma. Jag är nämligen inte helt bekväm med stora handväskor... och den här känns tämligen stor.... för min egen smak vill säga.