Livets apokalyps: Köldchock och reseminne, del 2

Efter hela fyra dagar utan fungerande nätverk har livet återkommit till oss. Det känns faktiskt så, utan fungerande länk med internet (och TV) numera blir man omedelbart avskuren från yttervärlden om nätverket havererar. Sårbarheten är enorm och jag undrar bara stilla hur man ska kunna gardera sig mot detta. Att detta skedde under en helg dessutom, när samtliga familjemedlemmar travade runt i hemmet som osaliga andar från morgon till kväll, prövade tålamod och uppfinningsrikedom. Vilket i och för sig är nyttigt, jag inbillar mig trösterikt att vi kommit starkare ur detta, men vad vet jag...? Jag får helt enkelt googla på det och söka mer information (!) om den saken.
Jag har bara en vag, gnagande otäck känsla att detta inte kommer att bestå utan att redan om ett par timmar kan vi vara tillbaka i limbo utan nätverk igen....
Den tekniska avsaknaden inföll dessutom samtidigt som när kvicksilvret sjönk fortare än ljusets hastighet till mer än -20 grader ute vilket gjorde att ingen var hågad att skynda sig ut på vinteraktiviteter heller.
Just då, i ett nästan vegetativt tillstånd, passade jag på (inpackad med raggsockor, värmedynor, filtar och fleecetröjor) att drömma mig tillbaka till varma ställen jag har besökt. Faktum är att hela familjen gjorde det och vi pratade mycket om just ett speciellt reseminne...:

En sommar för ett par år sedan tillbringade vi några veckor i södra USA. En tag stannade vi ett tag i Savannah, Georgia. Som bilden ovan avslöjar, fanns här ett ständigt behov av att svalka sig då temperaturen stadigt låg mellan 35-41 grader varmt och luftfuktigheten var upp till 95%.Vilket i sig var underbart, det satte en viss standard direkt och tempot anpassade sig automatiskt efter klimatet. Att befinna sig i Savannah är lite som att befinna sig i en annan värld, en annan tid. Staden har en mycket synlig historia i form av gammal, fantastisk arkitektur, monument över viktiga händelser och personer ur historien samt ett rikt utbud av kvarvarande traditioner och matkultur. Själva matkulturen var en av de saker som hade lockat oss ner till södern från början.

Halstrade pilgrimsmusslor på en bädd av söta

majskorn i smakrik sås. Himmelskt.

Som den havsnära stad Savannah är, är havets mat nästan dominerande här. Musslor, fiskar och kräftor trängs på tallrikarna i allehanda smakrika såser. Aldrig har väl längtan efter feta köttbiffar varit mindre, kanhända var det även klimatets inverkan.

Sakta kunde vi bara släpa oss genom stadens gator, ständigt sippandes vatten eller andra kylda varor som t.ex. färskpressad citronlemonad. Kvarteren blandas regelbundet med lummiga, skuggande parker där träden beslöjas av den klassiska spanska mossan. Som varken spansk eller mossa alls, den bara heter så.

Överallt hörs ljudet av hästhovar mot asfalt eller kullersten där hästvagnarna med besökare skjutsas runt för att bese staden. Hästarna vattnas ofta och spolas ofta av med vattenslangar, något som tilltalar en ömmande djurvän som jag.

Savannah River - längs flodens mitt går

delstadsgränsen mellan Georgia och

South Carolina.

Längs Savannah River genom Savannahs centrala delar löper hamnstråket med ett stort utbud av restauranger och annan nödvändig shopping. Här fick vi några av resans bättre
matminnen, gång efter annan:

Kräftor - smakar inte alls som vi är vana vid i Sverige.

Helt andra kryddningar.

Upplevelserna och sevärdheterna avlöser varandra i Savannah. Vare sig man går till fots, åker hästskjuts eller bil. Hakan hänger oftast nere på bröstkorgen när man passerar arkitektur och hus som dessa:

Efter långa, slöa och varma dagar med mycket intryck men även tid för poolbesök kvarstod behovet av svalka ganska påtagligt. Temperaturen sjönk inte nämnvärt på kvällen och då passade det väldigt bra med en kall, klassisk Mint Julep.

Traditionellt recept (hämtat från www.drinksmixer.com):

4 fresh mint sprigs
2 1/2 oz bourbon whiskey
1 tsp powdered sugar
2 tsp water

Muddle mint leaves, powdered sugar, and water in a collins glass. Fill the glass with shaved or crushed ice and add bourbon. Top with more ice and garnish with a mint sprig. Serve with a straw.

Inför nya dagar kunde vi inte göra annat än att förse oss med god frukost för att stärka kropp och själ. Då kunde vi frukostera på det här:

Vid bilturer hände det att vi stannade vid ett stånd vid vägkanten eller på en mack för att handla en annan för södern klassisk snacks; boiled peanuts:

Något jag länge hade sett fram emot att prova var den s.k. "Gullah-maten". Gullah är benämningen på den kvarvarande befolkningen/kulturen, ättlingarna, till historiens slavar i låglandsområdet av delstaterna South Carolina och Georgia. Det var faktiskt inte helt lätt att hitta riktigt genuina ställen som serverade detta. Men jag har hört att jag är envisare än de flesta och det gav oss några minnesvärda besök på ställen där vi oftast var de enda av blekfisvit karaktär. Gemensamt för dessa matställen var att maten som serverades var rejäl, mäktig och generös så att den kunde nocka en utsvulten skogshuggare och egentligen räcka till en hel by någonstans. Nedan är ett exempel på EN portion:

majs i redd sås, halv friterad kyckling, ris med brunsås och kokt okra. Smakerna var enkla men goda och vi stod oss mer än vad som kunde vara hälsosamt.

Vi vaggade oftast fram, släpandes i foppatofflor, stinna av den fuktiga värmen och de fyllda magarna.
En dag hamnade vi med bilen ute på en restaurang som var omgiven av både vatten och krokodiler:

Även här såg vi till att inte svälta i onödan. Färska räkor och stadig Clam Chowdersoppa slank ner i struparna, allt medan krokodilerna lojt latade sig på (inhägnade) strandbankar runt om restaurangen.

En annan anledning till att besöka södern är att man kan besöka något av alla de gamla plantagerna. Naturligtvis jätteintressant; det är en bit historia som vi nordbor inte har varit i närheten av. Otaliga skepp lastades med stackars människor i Afrika för att skeppas över havet, dessa människor tvingades sedan in i slaveri för resten av sina liv och plantageägarna kunde på så sätt bygga upp en ansenlig rikedom tack vare slavarnas arbetsinsatser. Som tur var kom det ett krig emellan och gjorde slut på denna tradition, även om svårigheterna för den svarta etniciteten kvarstår än i dag på många håll. Med tanke på våra barns tidigare skolgång i USA där de fick en slev av den amerikanska historien, tyckte vi att det skulle vara intressant att besöka några plantage. De som finns kvar och är öppna för allmänheten ligger ofta vansinnigt vackert, inbäddade i en överjordisk grön lummighet, rabatter med friskt blommande växter (som vi i Sverige med svårighet kan få att överleva i en blomkruka i ett söderfönster). Alla som har sett filmatiseringen av John Jakes romaner "Nord & Syd" har även sett huvudpersonen Orry Mains plantage, i filmen kallat "Mont Royal". Detta är ett plantage som i verkligheten heter Boone Hall Plantation och ligger en bra bit norr om Savannah, närmare bestämt utanför Charleston i South Carolina.