Stjärnsmäll!

Jag pratade quilting och mönster nyligen med en vän, vi kom att prata om ett speciellt quiltmönster som kallas för "Lone Star". Jag blev ombedd att visa ett par bilder på min egna Lone Star Quilt jag gjorde för några år sedan.
Lone Star är ett klassisk quiltmönster vars namn har sitt ursprung i delstaten Texas smeknamn som "the Lone Star State". (Vilket i sig har ett ursprung i när Texas frigjorde sig från Mexico 1836 så tog man bort en av två stjärnor på delstatsflaggan så att flaggan således fick en stjärna kvar.) 
Själva quiltmönstret är vad det heter, d.v.s. en ensam stor stjärna gjord på en mängd tyger skurna i remsor på tvären. Kan man säga. Svårt att förklara i ord. 

Bilder på Lone Star Quilts hämtade på nätet

 

När jag skulle göra min egna Lone Star quilt såg jag det hela som en stor test eftersom jag visste jag att detta inte var en lätt match att ta sig igenom. Jag valde slumpartat av de tyger jag hade kvar i större mängd hemma och brydde mig inte om ifall de matchade eller inte med varandra - det hela var ju bara ett prov för att sedan skulle jag ju göra den skarpa quilten i fina, väl utvalda tyger. Det vad var jag sa till mig själv i alla fall. 

Tekniken med att skära snedremsor i dyrbara tyger och sedan passa ihop dem till en fleruddig stjärna kändes nästan otäck och jag hade hört om mångas misslyckanden. Vilken bra idé att göra en dummy först! Intet ont anande följde jag av någon anledning en mönsterkonstruktion som gjorde att jag fick skära oändliga längder snedremsor  (metervis!) för att sedan sy ihop alla enligt bestämt schema.  Och sedan skära dem igen... Utan att remsorna skulle dra sig. Det tog inte så länge innan jag insåg att min stjärna skulle bli stor. Mycket större än vad jag hade tänkt. Men jag såg ju fram emot att göra Den Riktiga Stjärnan efter denna med fina, väl utvalda tyger.  

Mitt i processen

Livet/kroppen brukar ha en tendens att sudda ut minnet av jobbiga saker man går igenom. Riktigt jobbiga saker som gör att man säger när man befinner sig mitt i det att "aldrig mer". Till exempel när man föder barn. Här har kroppen tydligen en förmåga att förtränga det som kan vara riktigt hemskt. För väldigt många barn har ju syskon - både ett, två och flera. Eller när man äter för mycket vid julbordet, så där så att man nästan kräks efteråt. Nästa år är man ju där igen och gräver i grytorna! 

 

Slutet närmar sig

När jag sydde min evighetsstjärna vände jag från att varit full av tillförsikt, nyfiken och spänd till att nästan tappa livsglädjen, inspirationen och bli allmänt utarbetad. Den tog ju aldrig slut! Och jag kunde liksom inte bryta mitt i heller för det skulle ju ha varit det totala nederlaget. Vilken tur att jag kunde lita på min envishet.  

Jag fick ihop stjärnan till slut. 

Färdig och upphängd. Quiltad för hand.

I dag har jag ingenstans att hänga quilten. Min kropp vägrar envist släppa det traumatiska minnet av tillverkningen och någon ny stjärna har inte påbörjats efter denna.