Ölen är vår gäst, ibland sill och stora supar...

(lånad)

Snart är den stundade kräftpremiären över oss och vad passar bättre än ett litet inlägg om rusdrycker...?  Med NEJ-sidans kampanjaffisch (tecknad av Albert Engström) i folkomröstningen om rusdrycksförbud 1922 kan jag bara hålla med om att många av årets högtider och mattraditioner faktiskt kräver dessa alkoholhaltiga drycker. Själv är jag ingen öldrickare, har aldrig lyckats bli trots att jag verkligen har försökt. Möjligen tar jag en mycket, mycket kall (och helst liten) Guinness en gång om året och är nöjd så. Aldrig mer, aldrig oftare, oftast kanske det t.o.m blir en gång vartannat år. Däremot bjuds jag gärna på vin, läsk, snaps, mineralvatten och drinkar i alla möjliga former.

Häromdagen tog jag tag i ett mindre projekt (med viss alkoholanknytning) jag har dragit på ett tag; nämligen några gamla svagdricksflaskor (alternativt öl klass 1) i träställningar som stått i ladan på sommarstället.

Träkorgarna/ställningarna utan flaskor, innan rengöring

Under många år och ännu fler årstider har de stått i ladans mörker, sparade med tanke att de en dag kanske kan vara bra att ha. Täckta av spindelväv, damm och smuts, tomma sånär som på ännu mer damm, smuts, spindelväv och en mumifierad mus kom de nu fram i dagsljuset igen. Den stackars musen måste ha gjort en oförsiktig balansgång på den öppnade flaskhalsen och sedan blivit rejält överraskad när fotfästet plötsligt försvann. Fallet ner i flaskan lär inte ha varit det avgörande, däremot måste en hyfsat lång och ångestfylld väntan ha inträtt för musen som säkerligen trampat många varv på botten av sin glasgrav, allt medan livskrafterna sakta tynade bort. En grav som nästan hånfullt måste ha lockat med friheten i den öppna flaskhalsen långt däruppe...

 Jag började med att dammsuga och sedan skura träställningarna och så här såg de ut efteråt:

Ä.H hade ett finger med i spelet och hjälpte till med glasflaskorna, rengjorde dem och lät dem stå med rengöringsmedel under ett dygn (musmumien har troligen funnit en mer permanent sista vila på stadens soptipp nu, förpackad i plastpåsesvepning).

I dag har jag fortsatt rengöringen av flaskorna och t.o.m putsat dem lite. Alla korkar är intakta med gummiring och allt. Tre av flaskorna har märkningar från de respektive bryggerier de en gång kommit ifrån; Eriksbergs bryggeri, Åmåls nya bryggeri samt Råsunda bryggeri. Den fjärde flaskan har ingen märkning alls.

Jag blev lite fascinerad av flaskorna och deras historia medan jag rengjorde dem och passade på att googla runt lite.

Eriksbergs bryggeri grundades tydligen 1864 i Göteborg och blev sedemera uppköpt av Pripps. 
 Åmåls nya bryggeri  byggdes 1893-1972 och var i bruk fram till nedläggningen av Pripps 1970. 
Råsunda bryggeri har jag inte lyckats hitta någon information om överhuvudtaget, men det kanske spelar mindre roll. 

 Vacker gammal etikett från Åmåls bryggeri, bilden lånad

 Nu står de där i alla fall, flaskorna, skinande rena och vackra. En svag doft av linoljesåpa kommer från träställningarna. Ett litet problem bara; vi har ingen plats för dem. Alls. 
Världsliga problem kanske.

(Inläggets rubrik är lånad; en titel på en dryckesvisa, hittat på nätet)