Solskenshistoria

Förutom oväntade besök i vårt hus av diverse insekter har några sniglar hittat in liksom ett par koltrasthonor.  På tomten rör sig ett antal katter, en räv, fasaner (som är mer naturligt än att ha djuren inomhus). Även en vilsen hjort irrade runt inne på grusplanen en solig förmiddag. Detta hindrade dock inte oss från att höja på ögonbrynen förra helgen; Ä.H stod i vedboden och högg ved med öppen dörr. I ögonvrån såg han plötsligt hur ett lurvigt väsen snabbt sköt in i vedboden där han stod. Det visade sig vara en väldigt vilsen liten hund. Hunden var mycket vänlig men verkade ledsen och vilsen. Då det regnade med ett sådant tryck att det kunde slita håret av oss så tog vi in hunden i huset för att försöka reda upp situationen.
Det var söndag och vi har ingen polisstation i närheten som ev. skulle kunna svara på frågor om saknade hundar/ ta emot anmälan om upphittad hund.
Vi hade alltså en liten välskött tik utan halsband, en västgötaspets, som vägrade vara längre ifrån oss än ca 30 cm. Hon skulle absolut sitta intill oss eller allra helst i någons knä. 

Vi började med att prata med grannen, en hundägare själv som vi hoppades skulle vara bekant med denna hund. Inget napp där - vi knackade dörr hos andra grannar men ingen kände till hunden.
Jag ringde närmsta veterinärklinik som skulle kunna vara behjälplig senare på kvällen att ta emot oss för att läsa av hunden och se om den ev. kunde vara chipmärkt, detta om vi inte hade lyckats hitta ägaren innan. 

 
Ä.H fick sedemera tag i en dam på ett närliggande hundpensionat som sa sig tro att hon hade sett en liknande hund i sällskap med en dam boendes en gård någon kilometer från oss. Jag tog bilen dit (lämnade hunden hemma för att hon skulle få lite lugn och ro) för att se om någon var hemma på den utpekade gården. Det var förstås
helt tomt, ingen hemma. Jag fortsatte till en annan gård intill och de sa sig också tro att denna hund tillhörde gården jag nyss varit på. 
Jag åkte hem igen och vi spårade upp den nu troliga ägaren på telefon. Strax efter fick vi tag i en man som mycket riktigt visade sig vara hundens husse. De var borta i ett ärende och hunden måste ha rymt, troligen som följd av de våldsamma åskväder som hade brakat under dagen. Efter ett tag kom en mycket glad matte för att hämta sin vovve (men vi å andra sidan hade vid det här laget lite svårt att skilja oss från henne.... ) 

Så kom det sig att vi blev bekanta med ytterligare ett par "grannar", om än en bit bort. I dag kom matte cyklandes in på gården för att bjuda in oss på en liten söndagsfika som "tack för hjälpen" och för att välkomna oss till bygden. Det var verkligen roligt och det ska bli mysigt att träffa vovven igen! Alldeles nyss knackade samma dam på dörren igen för att överräcka en burk nyplockade, stora och otroligt goda hallon: 

Matte vågade nämligen inte garantera att hallonen skulle hålla sig fina till vårt besök i helgen och hon tyckte det var lika bra att vi fick en laddning nu. Det värmde ända in in hjärteroten! Hallonen kom dessutom väldigt väl till pass då jag som bäst stod och rörde ihop cornflakeskakor med choklad.....

Så, det var en liten solskenshistoria så här på onsdagskvällen. Det kan behövas sådana som motvikt till allt elände som finns.