Det är nog så att vi ändå har fått en ny inneboende. Den lilla vildkatten som kom tidigt i somras envisades med att hänga på vår altan och det dröjde ingen tid alls innan samtliga i familjen var charmade. Trots kattens utmagrade, tufsiga utseende, trots den totala paniken han fick när vi gick för nära. Men han fortsatte att komma regelbundet varje dag. Under sommarens gång har vi frågat runt bland grannar om någon känns vid den lille stackaren men ingen har visat sig känna till honom.
Med tanke på kattens förfärliga status var det väl ändå positivt att ingen ägare var ansvarig för kattens utseende. Vi började ge katten lite mat och sällan hade vi sett en hungrigare katt! Efter detta föll det säkert mer naturligt för katten att återkomma till oss. Dag efter dag återkom han och gör så fortfarande. Sedan länge har han bytt sovplatsen i trädgården (och altanen) till ett par rum inomhus. Fram till nu har vi kunnat ha altandörren öppen hela dagarna då det varit varmt så han har kunnat komma och gå fritt. Under månaderna som gått sökte han sig närmare oss och under sensommaren började han stryka sig förvirrat men oerhört längtansfyllt mot våra ben. Sakta, sakta lärde han sig vad smekningar är och nu tillbringar han långa stunder med oss, intensivt spinnande. Allt sker på hans egna villkor och modighet, han får all tid han behöver. Den nyinköpta kattborsten blev en dessutom en succé!
Nu kan kissen tillbringa hela dagar inomhus, tungt sovande som bara katter sover varvat med kel och ätning. Aldrig någonsin har kissen bitit eller rivit oss, han ger intrycket av att vara oerhört snäll.
Kissen har gått upp i vikt på ett hälsosamt sätt, pälsen skiner och han verkar ha vuxit i en katts vuxenstorlek. Än så länge har kissen dock inte förstått hur det här med kattlådor fungerar vilket bereder oss lite huvudbry. Som det har varit nu har vi alltid funnits i närheten av kissen när han är inomhus och han visar tydligt när han behöver gå ut om dörren är stängd. Kanske monterar vi en liten kattlucka på dörren så han kan gå ut och in utan vår hjälp.
Det känns som vår tidigare väldigt kattlängtande familj nu är fulltalig och fulländad med denna lilla varelse. På fredag har jag fått möjlighet att försöka få med kissen till en veterinär för att kastrera honom. Det lär bli ett äventyr men trots allt alldeles nödvändigt. Landsbygden dräller av herrelösa katter som far illa.
