Bemärkelsedag & svampmani - oxfiléfrossa

Den årligen återkommande 25-årsdagen har passerat igen. Med anledning av detta blev middagen igår lite extra festlig. Det var dessutom välförtjänt då jag under ett par dagars tid har hunnit med ett par korta vändor ut i skogen för att håva in naturens eget ätbara guld; smultron och sommarkantareller. 

Bilden illustrerar tydligt hur det går när man oväntat finner mer än vad man gapar efter. Jag hade gett mig ut för att plocka lite smultron på ett av mina specialställen och det slutade med att jag fick tömma min lilla tvålitershink i bakluckan på bilen några gånger för att få hem allt jag hittade. Det var ju roligt och tyvärr dessutom lärorikt; jag har nu insett att man aldrig bör blanda smultron och orensade kantareller i ett och samma kärl. Men vad gör man därute mitt i djupaste skogen?

 
Som om fyndet från förrgår inte var tillräckligt, jag hann ut ett par timmar även igår för att plocka mer svamp och smultron. Denna gång hade jag två kärl.Och precis som i förrgår blev jag även i går sittandes med att rensa all denna svamp. Det är en syssla man gärna förtränger när man går med skattletarögonen på därute bland mossa, stock och sten.

förvällning av kantarellerna

  Att berätta om kantarellfyndigheterna är inte enbart en oblyg skrytsamhet om man tror det. Insamling av denna mängd svamp är förknippat med kilometerlånga vandringar i skogen, ständigt påpassad av diverse ovälkomna kryp och insekter där man ligger på alla fyra. Det finns dessutom tydligen muskler i kroppen som aldrig används annars förutom vid dessa böj-och sträckövningar? Just nu rör jag mig som om jag vore stelopererad i hela kroppen.

Och vad bättre sätt att tillbringa sin födelsedagsafton med än att sitta i timmar och rensa svamp och sedan ställa sig vid midnatt för att förvälla den...?

 

Middagen igår blev en efterlängtad rätt, lika lyxig som superenkel; "Coeur de Filét Provencale" (säg det till en fransos och han sneglar frågande på dig). En välhängd oxfilé som draperas över skivad potatis i ugn, rikligen täckt av smakrikt vitlökssmör. Med den här rätten kan man aldrig gå fel. Så här gör jag min oxfilérätt:

 

Ugn 225°

4-6 personer:

 

1,5kg färsk oxfilé, rumstempererad!

1-1,5kg fast potatis

200g smör, rumsvarmt (25g att smörja ugnsformen med, 25g att toppa potatisen med och resten till vitlökssmöret ovanpå köttet)

ca 0,5-1dl färsk persilja, finhackad

salt, peppar

4-5 klyftor vitlök (beroende på storleken), pressad

 

Skala och skölj potatisen, torka på handduk och skiva den sedan tunt. Smörj en stor ugnsform och placera potatisskivorna i tegelpanneform. Salta en aning och stek i ugnen ca 10-15 minuter under folie. Ta sedan ut formen och klicka över drygt 25g smör jämt fördelat över potatisskivorna. Sätt in formen i ugnen igen utan folie denna gång och grädda ytterligare 20 minuter.

 

Under tiden bryner man oxfilén runt om på hög värme i en stor stekpanna eller gjutjärnsgryta. När alla sidorna är brynta sänks värmen och köttet får stekas några minuter till, absolut inte mer än några minuter - att genomsteka en oxfilé är som att ta julklappar från ett barn - en styggelse. 

 

 

 

Om man föredrar genomstekt kött kan man lika gärna lägga pengarna på fläskfilé istället. Vitsen med oxfilé är i min mening att den ska vara rejält röd inuti! 
När filén är färdigstekt viras den in i folie och får vila en stund.
Blanda ca 100g smör med de pressade vitlöksklyftorna och den finhackade persiljan. Blanda ordentligt.
När potatisen har gräddats klart tas formen ut ur ugnen. Köttet skärs upp i tjocka skivor (1,5-2cm) och placeras ut ovanpå potatisskivorna. Peppra försiktigt men vänta gärna med saltet till serveringen.

Ovanpå köttskivorna placeras vitlöks/persiljesmöret, sedan sätts formen in i ugnen igen. Beroende på hur rött/rosa kött man önskar varierar tiden i ugnen mellan minuter. I vår familj uppskattar vi köttet egna, saftiga smak och samtliga önskar sin oxfilé väldigt röd - inte rosa. Röd.

Till maten gjorde jag en enkel sallad på salladsbladmix, tomater och apetinaost. Favoritvinet Amarone dracks och för minderåriga serverades iskyld päroncider.

Som sagt, enklare festrätt än detta finns knappt. Eller mer uppskattad....jag känner just i detta nu ett visst medlidande för de som valt den vegetariska vägen i livet.

Jag har lite annat smått och gott på gång, titta tillbaka snart och se om det är något som lockar att läsa!