Reseminne del 5

Ibland slår de in; drömmarna. Det finns ställen som man verkligen vill men som man ändå aldrig kommer att besöka, ofta beroende på att de ligger obekvämt eller oländigt till och kan vara förknippade med en djupdykning i ekonomin som därmed riskerar att för alltid gå fullständigt åt skogen. Men ändå finns det tillfällen då man lyckas ta sig till ett drömställe som man länge har sneglat på, kanske läst om och bara fantiserat om hur det skulle kunna vara att besöka. 
 När vi reste igenom några av USA:s södra delstater härom sommaren tog vi oss till ett sådant där ställe som jag aldrig trodde att jag skulle lyckas besöka.  

  

Jag valde att låna de här kartbilderna för att visa vilket område vi befann oss i där punkten A är själva besöksmålet.

 Närbild av besöksmålet

Att bila här var underbart; närhelst vi kände för att doppa oss i havet kunde vi stanna var som helst; bilvägen gick hjälpligt över sanddynorna och utsikten var ungefär så här åt båda hållen, hela tiden...

Nu hade vi ju dessutom en maximal tur på vår resa, bara dagar efter vårt besök här spolades nästan alla vägar sönder, hus slogs sönder och broar raserades i en av vad som klassas som USA:s värsta stormar i modern tid i området, orkanen Irene. Det var hemsk att tänka på, förödelsen i detta paradis var lamslående, nyhetsbilderna (samtliga är lånade) får tala för sig själva...

Ovanifrån; vägen, highway 12, är fullständigt ofarbar

Vi hade i alla fall tur med vädret (för övrigt en oslagbar och jättekul filmklassiker som är värd att ses) på vår resa. När vi lämnade fastlandet och gav oss ut på highway 12 som går (gick? förhoppningsvis är vägen lagad igen, den enda vägen att åka på...) längs med öarna som går under namnet Outer Banks var det nästan som att tappa fotfästet en aning och vi var helt omgivna av havet. Här stod tiden nästan stilla, inga städer utan endast mindre ansamlingar av hus, enstaka butiker och ... sand. Sand överallt. Hit hade vi framförallt åkt för fyrarna längs havsbandet, i synnerhet Cape Hatteras, stället jag aldrig trodde jag skulle få se i levande livet.

Ute på ön som heter Hatteras Island ligger Cape Hatteras Lighthouse  (ligger i delstaten North Carolina) och som  har blivit ett ikoniskt kännemärke för hela sydöstkusten i USA.

Av någon anledning har jag alltid fascinerats av fyrar och kanske speciellt den här. Med sin kraftfulla, randiga uppsyn som stävar stolt upp i skyn ger den en liknande känsla som en gigantisk, överdimensionerad polkagrisklubba på ett nöjesfält kan ge för ett mycket litet barn... Lekfull och nästan overklig men ändå på riktigt. Att besöka fyren var möjligt, bara man tog följande i beaktning:

 

Cape Hatteras Lighthouse är USA:s högsta fyr med sina 57 meter. Under väldigt varma dagar som det var när vi besökte den, bör man ta god tid på sig att klättra upp samt ta med sig rejäla mängder vatten att dricka. Klättringen upp i fyren krävde en hel del och man gjorde klokt i att ta personalens råd (som snarare var strikta uppmaningar) att verkligen stanna och vila ibland. Jag kan tänka mig att ambulanspersonalen har tröttnat på att skubba upp och ner i tornet med bårarna för att lyfta ner ivriga besökare som har tuppat av av ansträngningen.

  Svårt att visa på bilden; precis nedanför de svartvita kakelplattorna syns ett räcke och där 

kan man ana botten på fyren längre ner. Det svartvita kakelgolvet är alltså enbart en

av spiralvåningarna.  

Högre upp än så här kommer man inte!

Väl uppe bör man försöka njuta av den vidunderligt vida utsikten även om man som jag har ett litet problem med höjder. 

Det var ett magiskt ögonblick att uppleva, trots att mitt hjärta slog så hårt av ansträngningen i trapporna och höjdrädslan att jag nästan fick träningsvärk efteråt. 

 Det är inte utan att jag känner en viss längtan tillbaka speciellt nu när

nordanvinden tjuter runt knutarna...