Hetta, indianer och kaktusar - reseminne del 4

En sommar för lite sedan tillbringade vi bilandes i västra USAs torrare, klassiska vilda västernområde. Vi hade gjort upp en resrutt i delstaterna Arizona, New Mexico och möjligen en sväng in i södra Utah. Det var sommar och det var ... varmt (men barnen hade faktiskt bara sommarlov just den perioden!), det fullkomligt kokade alternativt stekte utomhus. Den torra värmen var ändå på något sätt mer uthärdlig (trots att den ofta överskred +40°) än den värme vi hade där bodde i Connecticut; där låg temperaturen sommartid oftast mellan +30 till +40° MEN med en luftfuktighet uppemot 95%. Den känslan var lite som att andas under vatten och var jobbigare att leva och föra sig i. 

Sedona, Arizona

Intrycken var onekligen många och helt nya från livet som vi då levde på östkusten i New England. Bara växtligheten var helt annorlunda. Här ute i ingenmansland råder helt andra förutsättningar för de boendes liv, överlevnad och försörjning. 

En stor del av delstaterna Arizona och New Mexico utgörs av idag indianreservat för Navajoindianerna, USAs idag största grupp av ursprungsbefolkning. Hela historien om hur USAs regering har behandlat ursprungsbefolkningen i landet utgör Den Stora Skämsfläcken för regeringen genom alla tider. Jag ska inte uppehålla mig vid detta p.g.a risken för att få argrynkor i pannan och högt blodtryck.

 Chilifrukter på tork - en syn som ständigt återkommer i området

Vi hade däremot en fantastisk resa i detta karga och förtorkade indianland där större delen av jordmånen är fullkomligt oduglig för att odla på. Undanskuffade till landets mest ofruktsamma delar bor navajoindianerna här idag och försöker rädda det de kan av sin kultur som genom åren blivit systematiskt utarmad. 

Navajos har en rik historia, kultur och är oerhört skickliga hantverkare av keramik, vävning, silversmide och annat.

Diskret förklädnad av klimatanpassad kanalje 

Avstånden är stora, oerhört stora när man vill se och besöka saker i dessa delar. Resande längs vägarna rekommenderas att hålla koll på sina bilars allmäntillstånd och även ladda med vattenflaskor.

Vi lydde noggrant de vises råd och såg till att fylla magsäck och biltank rejält för vem visste när nästa stopp längs vägen hade något att erbjuda....

Vid ett tillfälle passerade vi denna mindre tätort som gav namnet misär ett ansikte. Milsvida avstånd till större tätorter, arbetstillfällen eller till andra förnödenheter bodde indianer här. Det som inte syns här på bilden men som vi såg mycket av var befolkningen själv; indianerna är inget man fotograferar med självklarhet då navajos inte riktigt godkänner fotografering av den egna individen samt att vi var faktiskt de enda vita just där och just då. Att skylta med sin turistighet och en kamera, om än så liten kunde vara ett lockbete för den desperate.

Så fort vi stannade bilen för att t.ex. tanka eller handla dricka fick vi ofta "sällskap" av inte alltid nyktra indianer som med flaskans försorg försökte stämma sin ångest och tristess. Inga våldsamheter uppstod någonsin men en lätt känsla av otrygghet infann sig; en välklädd vit familj i fräsch (hyrd) bil som turistar genom området kunde ju bara tolkas på ett sätt antagligen - en familj som hade pengar i överflöd! Och pengar var något de kunde tigga när stoltheten försvann i takt med vätskenivån sjönk i spritflaskan. Att diskutera en eventuell förmögenhet med överförfriskade indianer kändes aldrig aktuellt, vi var heller inte helt säkra på att vi skulle kunna övertyga dem om att den surt förvärvade semesterkassan var just - surt förvärvad och redan uppbunden i flygbiljetter, hyrbil och hotellrum.

(Som ung tonåring resande i samma område blev jag och min familj blev hotade av en gammal indian med en enorm dolk, vi hann även få en flummig förbannelse uttalad över oss innan gasen spikades i botten på bilen).

Dekorationer till hemmet till försäljning. Äkta skallar men chilifrukter i papier maché.

 Santa Fe, New Mexico 

Santa Fe, New Mexico

Inga älgvarningar här inte....

Antelope Canyon - en av navajos mest heliga platser 

I Antelope Canyon ovan, syntes tydliga spår av vattnets åverkan på klippsidorna i bergsklyftan. I denna klyfta fick vi ta skydd undan en oväntad sandstorm som överraskade oss och vårt lilla resesällskap;  några amerikaner på besök och vi, guidade av navajoindianer då man inte tilläts resa hit utan deras guiding och översyn då detta är navajos egna landområde. Som vit är man besökare. 

 Canyon de Chelly

Förutom "måste-besöket" till Grand Canyon besöktes även den här vackra canyonen, Canyon de Chelly som även den har en viktig betydelse för navajos. Ordet vackert känns nästan patetiskt otillräckligt... 

Här råkade vi störa mitt i middagen, hungriga hunden var fullt upptagen med 

att förse sig från köttbuffén när vi kom förbi. 

Slutligen, inläggets egentliga ursprungstanke var mat. Mitt i navajoreservatet i en liten ort mitt i ingenstans, i den mest glödheta, dammtorra och totalt platta öknen, var vi tvungna att äta lunch. Alternativen var inte många så vi hamnade på ett enklare ställe och hade inte så stora förhoppningar om maten som vi beställde. 

Min tallrik kom in och såg ut såhär: 

 När jag såg maten kändes det som om jag hade beställt en hjärtattack på tallrik som hånades lätt av en picklad gurka på toppen.  Det var en traditionell navajorätt som kallas för Navajo Fry Bread och var bland det godaste jag har ätit! Sedan den dagen har jag nästan haft hallucinationer om smakupplevelsen.
Vid det här tillfället hade rätten en mix av grillade köttbitar, grönsaker och himmelska bönor, själva brödet var underbart gott, frasigt och otroligt...fett. Jag blev ganska mätt och behövde i alla fall inte äta pommes fritesen...
Fry Bread kan tydligen ätas med en mängd olika fyllningar, både i matform och även i efterrättsform.
Jag har inte lagat rätten själv än men känner att det pockar på och jag kommer nog att testa snart. Kanske provar jag receptet som jag länkade till ovan.