Döden döden döden...

 .... för att citera Astrid Lindgrens krassa men raka förhållningssätt till ämnet döden. (Vid den dagliga kontakten med sina systrar var detta hälsningsfrasen, därmed var ämnet avhandlat men alla hade samtidigt blivit nyktert påminda om att livets förgänglighet.)  

lånad

Få ämnen är väl så tabubelagt och värdeladdat att beröra i sociala sammanhang som döden. Just därför ska jag skriva ett litet inlägg om döden, kryddat med bilder som vanligt.

 Döden berör oss alla, förr eller senare ofta (flera gånger innan vår egen slutresa) rent indirekt när anhöriga och vänner vandrar vidare till de evigt gröna ängarna. Eller mot Intet om man har den filosofin. Döden har en förmåga att väcka allehanda känslor hos de allra flesta.  Vissa/många fascineras av döden i den form som ges via filmduken; man hänger sig (uppkrupen i soffans trygghet) till filmvärlden där i var och varannan filmsekvens ger den jagade en utopisk chans till överlevnad alternativt ett möte med den oåterkalleliga slutdestinationen döden,  eller förtjust förfäras över nekromanternas dunkla värv när de med obskyra medel uppväcker de redan hädangångna. I mer rumsrena och "accepterade" medieunderhållande program som t.ex. välgjorda deckarserier kretsar temat ständigt kring döden och människors liv släcks på löpande band. Andra kanske ser det tvärtom som en livsuppgift att övervinna och överlista dödens inträde och istället strävar efter evigt liv...
 Tabu, obehag och rädsla - ändå är döden ett ämne som i alla tider fortsätter att trotsa alla sociala konventioner och fascinera den levande människan. Så har det alltid varit oavsett kultur eller plats på jorden man befunnit sig.
Förutom döden som möter oss dagligen i TV:s underhållningsutbud i olika former möts vi även av reella nyhetsrapporteringar om döden. Det är egentligen inte konstigt, hur obehagligt det än är. Döden är det enda som är riktigt, riktigt säkert för alla och vi ska alla den vägen vandra. Tyvärr är den bittra verklighetens nyhetsrubriker ofta förknippade med trauma, ondska, krig och naturkatastrofer, alltså inga naturliga och normala sätt att kila runt hörnet på. 
 Livet är en bräcklig angelägenhet och privilegium, vi gör bäst i att ta tillvara på vad vi har fötts till innan vi gör resan över floden Styx.
Jag får väl ta den gamla klyschan (visserligen missbrukad till leda på facebook och andra ställen): carpe diem.

lånad

Hur man nu ser på döden och vad som ev. kan komma efteråt så är det ett oerhört laddat ämne som de allra flesta har sina egna betraktelser kring. Under den vandring på jorden jag hittills har gjort har jag mött många människor med totalt olika bakgrund och religion som har vitt skilda meningar om detta. Förhållandet till döden, vilket i sig är fascinerande. Jag har ingen egen bestämd uppfattning och tänker bespara läsarna eventuella spekulationer i ämnet.
Hur vi efterlevande människor behandlar våra döda är också intressant, helt klart har människan (generellt) ett behov av att hålla de döda kvar i "de levandes sfär" i form av gravar. Ett sätt att komma nära och vårda minnet av den döde? Även här, oavsett kulturtillhörighet eller religion finns här en gränsöverskridande samhörighet; att befästa minnet av den som är bortgången. Ett slags visuellt USB-minne som med kortfattade ord eller titel återger vem det är som ligger under grästorven. Eller bara ett namn. En vård helt enkelt. Vad vore vi levande utan dessa gravvårdar, kanske ser vi en trygghet åt oss själva mitt i rädsla för döden, gravvården som den sista förlängda armen med livet?
 Som den f.d arkeolog jag är tillika historieintresserade, har jag tillbringat mycket fritid och semestrar med att besöka fornlämningar; oftast i form av förhistoriska gravvårdar. Det är ju det enda som finns kvar! I eviga tider är de menade att stå där, för betraktarna att se och besöka.

 

Din Lligwy Burial Chamber på ön Anglesey, England

Den här mäktiga gravdösen finns på en ö utanför Wales nordvästra kust och är daterad till stenålder, ca 5000 år f.Kr. Inuti har man funnit rester av flerbegravningar för både män, kvinnor och barn. Bara toppstenen uppskattas att väga 25 ton.  Här kan man verkligen ana människans förhållande till döden som oerhört laddat.
Att vandra runt på kända kyrkogårdar i Paris eller andra ställen är lite av en attraktion för vissa men även om man inte är speciellt intresserad av detta kan man ändå kanske tillåta sig erkänna att kyrkogårdar ofta har en säregen och vacker karaktär.
Eftersom jag oftast bär min kamera med mig händer det att jag även fotar ställen som dessa om jag händelsvis passerar.  

Lekebackens gravfält, Närke. Gravröse från bronsåldern, beläget på 

högsta punkten av gravfältet. 

 ***

 

Runsten, Eskilstuna Gredby Gata till vänster, till höger runstenen vid Gripsholms slott, Mariefred. Detta är dock INTE  gravar men det är ändå en minnesstenar, resta till minne av de avlidne. Vikingatid.

***

 Union Cemetery, Easton, Connecticut, USA med gravar från

1600talet och framåt.

Lite kuriosa om Union Cemetery: denna kyrkogård har ett rykte om att vara en av de mest

hemsökta i hela USA. Spaltmetrar och böcker har skrivits om alla de paranormala händelser vid,

 på och kring området, vittnesmål avgivits. Om man är hugad att tro på det paranormala. 

Här finns bland annat en historia som upprepas allt som oftast än i dag; en kvinna klädd

 i vitt ses ofta uppenbara sig på kyrkogården men även på vägen och många är de 

bilar som "kört på henne" och faktiskt fått tillkalla polis utan att ett enda 

spår hittas såklart.... 

***

Cotswolds, England

... i återanvändningens tidevarv ...

... som taget ur en bättre engelsk film...

***

 

Cambridge American Cemetery and Memorial site, en av många krigskyrkogårdar i England ...

***

 

St Maurice kyrka, Eglingham, England, onekligen stämingsfullt ..

***

Colonial Park  Cemetery,  Savannah, Georgia, USA

... på den här kyrkogården kan man även få en liten lektion i historia ...

***

Bonaventure Cemetery, Savannah, Georgia, USA