Möte med rädslan

Sjukbacillen har kommit ikapp mig efter att ha gått igenom övriga familjen. Hemkomna efter lite skidåkande (dock inte jag) känns det extra skönt att få ligga lätt medvetslös i sin egen säng igen. Jag har en dag på mig att kurera mig för att orka sköta marktjänsten i veckan igen - är oddsen med mig för det tro..? Familjens skidåkning var lyckad; vädret bra och inga brutna ben. Själv passade jag på att utmana mig själv med helt andra nöjen...:
Sedan barnsben har jag haft en oresonlig rädsla för älgar. Kanske beror det på att jag som barn, kanske 8 år i runda slängar, kom springandes nedför en liten backe på vår tomt och nästan lyckades springa rakt in i gumpen på en fullvuxen älg som stod och mumsade helt ogenerat i min pappas välanlagda kryddland. Det var ett sådant tillfälle som beskrivs att man kan känna hur hjärtat stannade i bröstet, som en gigantisk grå vålnad stod där plötsligt en älg på den annars så trygga villatomten. Jag vet inte hur jag lyckades komma därifrån men jag gömde mig i min lilla lekstuga där jag darrande av skräck gömde mig i flera timmar efteråt. 
Efter detta möte har jag inte haft fler närkontakter med dessa skogsbestar. Bara rädslan för att träffa på dem har för alltid suttit kvar. 
När jag kikade på saker att göra i närheten av familjens skidbacke stötte jag på en älgpark. Helt sant; en park full med älgar som man kunde besöka. Jag tog det som ett tecken, det var dags att stirra rädslan i vitögat så jag begav mig dit. Norr om lilla Ockelbo i en ännu mindre (nästan osynlig) ort som heter Mo, ligger "Älgparken". Känd för vissa kanske, men säkert inte alla.

Hägnen är stora och har fina gångvägar mellan sig; när jag hade försäkrat flera gånger mig om att det verkligen skulle vara staket mellan mig och älgarna vågade jag smyga in i parken...

Egentligen är det ju magnifika varelser; majestätiska och nästan lite mystiska....som skogens egna gråa spökskepp...

Det är inte mycket grenar som krävs för att dölja/gömma en älg; kanske är det lite av anledningen till mystiken. Ett sådant stort djur som kan "försvinna" på ett ögonblick. Dessutom är de så tysta, när jag såg dem röra sig över marken utan att höra ljudet av klövar/steg var det nästan overkligt. Har älgar något läte förresten? Något bröl för att kalla på sina kompisar?

Vid ett tillfälle kunde jag stå ända framme vid staketet då den här älgen (nedan) kom smygandes fram till mig. Min puls låg betydligt högre än brukligt men jag stålsatte mig för att våga. Det var ju ändå ett betryggande staket mellan oss, ingen fara alls...? Det hördes inte ett ljud när älgen kom klivande.

Det var ett stort ögonblick, älgen var nyfiken men minst lika rädd för mig som jag för den. Men älgen var inte den som vill gå först därifrån vilket var lite obehagligt. Hur hade det varit utan staket tro...?

Vår skapare får ursäkta men han kan inte ha varit på topp den dagen älgen kom till. En älg är inte direkt det första jag förknippar med skönhet i alla fall.

Jag kunde inte heller låta bli att känna att det fanns ett visst mått av... illvillighet i den här blicken...? 



Men jag stod kvar - OCH älgen fick till och med snudda vid min hand på staketet. Jag kände beröringen av älgmulepälsstubb på min hand. När jag gick vidare följde denna älg efter mig längs staketet vilket var lite obehagligt. Åter undrade jag vad som hade hänt utan staketets närvaro...
Men jag överlevde, inte helt botad från min fobi men ändå stärkt av mitt besök. 
Väl nere i Ockelbo igen kunde jag unna mig en liten kaffepaus.

Dagen till ära fick jag möjligheten att frossa i bakelsen "Estelle", visst hade jag väl all anledning; att jag befann mig på Prins Daniels lilla hemort? Att lillprinsessan Estelle fyllde 1 år just denna dag? Eller att jag hade överlevt min livslånga rädsla mot älgar och frivilligt hade besökt dem? Ursäkter till bakelseförtäring finns det alltid, men jag var oerhört stolt över mig själv!